det känns fan lite orättvist.
att det inte hände.
att det inte händer.
att jag verkligen trodde på allt och att jag brukar hålla fast vi det jag tror på. när jag bestämmer mig bestämmer jag mig. på dig. på det. på allt. fuck you som my man mr green skulle sagt.

jag hatar att drömma. i varje dröm som jag kommit ihåg det senaste har jag drömt om samma person och nästan alltid samma sak. det är SÅ JÄVLA JOBBIGT. jag har börjat med gummibands bestraffning: om man tänker på något/någon eller gör något som man inte får så smätter man sig själv på handleden för att göra sig av med ovanan. som om jag behöver bli påmin om smärta när det gäller dig.. men vad har jag för val? vet inte riktigt vad jag ska ta vägen faktiskt. det där med krig mot mig själv höll i sig i ungefär 13 timmar? sedan föll försvaret. och i ungfär 12 timmar hade jag nästan bestämt mig om de närmsta åren. och så sa det poff. så var det borta. därför känns det inte roligt. inte någonstans faktiskt... egentligen brukar jag tänka ' det var inte mening ' osv men det går inte längre. det kan vara så att jag har tappat tron på ödet. eller tappat tron på det mesta faktiskt. att det löser sig. att det blir sommar igen. att jag kommer komma på vad jag vill bli. att jag kommer läka. att jag kommer flytta hemifrån. att jag kommer bli lycklig. att jag kommer lyckas. att jag kommer orka städa mitt rum någongång.

det är farligt att låta sig själv tro på något och låta sig själv känna lycka och så blir det inte som man tror och så krossas man, i tusen små fina bitar. så därför borde man aldrig låta sig själv känna lycka innan man är 110 % säker? eller? jag vet inte vad jag ska lära mig av det här. är killar är skit? att kärlek suger? att jag är en svag människa? att jag bara är dum? eller var det inte mitt fel? jag är 19. och tror inte på något.