Idag kom jag att tänka på mitt liv som en buss. En fin skinande buss utan repor och med hela däck. Vid första andtaget öppnas dörren och chaffören säger Varsegod stig på!
Jag tog klivet in i bussen och satte mig i mitten. Och sedan bar det av. Genom livet. Många törnar och repor. Och många platser fyllda av vänner, nära och kära. Ibland var bussen helt full och ibland var det bara några fåtal platser upptagna. Chaffören frågade också ibland Jaha Louise, höger, vänster eller rakt fram? Så jag singlade slant, gjorde listor eller bara gissade.

Så många olika typer av landskap man färdas på bussen genom livet. Och så mycket man får bara med om! Och se! Både av de bra, roliga, sorgliga och tråkiga. Erfarenheter, upplevelser, drömmar, tankar, sånger och skrifter sparas varsamt.

Sommarvärme.
Kärtesorg.
Kyla.
Västkust vind.
Att vara hopplös.
Att vara bäst.
Självkänsla.
Regndroppar.

Och varje liten händelse, varje liten drömm, tanke, känsla, lista och ord ristade in sig på utsidan av bussen. Den är ganska bucklig nu, av livets alla törnar. Men sammtidigt är det mitt finaste konstvärk någonsin.