Jag vet egentligen inte vilka eller hur många det är som läser här.
Ibland tror jag att jag skriver för mig själv. Eller mest egentligen för min egen skull.
Men sedan känns allt så offentligt iallafall, jag vågar inte riktigt ge allt. Bara släppa taget och låta fingrarna flyga över tangentbordet. Det är svårt. Det är jobbigt.

Jag skriver för att jag måste. Jag läser för att slippa tänka. Jag målar ut det jag känner på duk. Jag lyssna på musik för att slippa prata. Jag funderar på vad mitt första ord ska bli varje dag.
Jag tycker om när det regnar, men hatar att bli blöt. Vind är underbart. Att cykla i det är värre. Att träna är great, jobbigt när man är sjuk. Att träna får också tankarna på annat, att räkna koncentrera sig och verkligen ta i. Svettas så man inte ser något och kunna krama ur tröjan efter.

Jag måste måste måste bli frisk. Jag blir galen. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Tur att jag ska skriva! Om du nu läser detta och tänker men shit vilken människa eller gud vad dum hon är som bara klagar så vill jag bara säga att alla förtjänar att klaga. Klaga på sig själv och möjligen ibland klaga på andra. Man måste klaga för annars skulle man bara gå runt och vara sur. Nu råkar det vara så att jag satte mig ner här och började skriva, lite skönt avbrott för de runt omkring mig. Nu ska jag titta på Gilmore Girls och planera morgondagen. Det är mycket som ska hinnas med!

Framför allt att bli frisk.